Strax efter att Sune Jonsson hade avlidit åkte jag på uppdrag åt Norrbottens-Kuriren till familjen Pesula i Kukkola. Eva Pesula hade ringt till NK:s kulturredaktion och berättat att Sune Jonsson hade besökt dom flera gånger. Hans återkommande besök resulterade bland annat i böckerna Bilder från bondens år som han gjorde inför Lantbruksförbundets 50 – årsjubileum 1967 och Jordgubbar med mjölk (1994).
Berättelsen om familjen Pesula är ett koncentrerat stycke historia om det norrbottniska jordbrukets utveckling under 1900-talet. En historia om en företagsamhet som blivit allt mer osynlig, trots att den utgör en omistlig del av våra dagliga liv. Paradoxalt på många sätt – trots vår höga medvetenhet om vikten av närproducerad mat och miljövänliga grödor vet vi mycket litet om livet och arbetet på våra jordbruk.

När jag och reportern hade gjort vårt jobb och var på väg att åka så slängde jag ur mig en fråga: Jag kanske skulle ta vid där Sune Jonsson slutade? Reaktionen blev inte riktigt vad jag väntade mig. Den blev odelat positiv. Eva och hennes son Per, som nu driver jordbruket, tyckte att det var en bra idé.
Det tar ju oftast tid för ideér att mogna och ta konkret form. Även denna låg i vänteläge några år. Men nu är vi igång. Det är jag och journalisten Marianne Söderberg som ska följa familjen Pesula under ett år. Vi hoppas naturligtvis att vi ska kunna presentera vår dokumentation i bokform om ett par år.

Har gjort ännu ett jobb åt Polarica. Matfotografering med kocken Jasper Bergström som jobbar i Åre. Jag gillar verkligen hans sätt att laga mat och att lägga upp maten. Det passar mitt sätt att fotografera som hand i handske. Jag visar två uppslag från magasinet som Vinter med ad:n Anna Lindblom producerat.

I år var det mitt fjärde år på raken och det var lika trevligt och intressant som vanligt. Paulina Holmgren och Cliff Karlsson från Skellefteå gjorde en liten film för SFF:s räkning. Där hamnade jag i finaste sällskapet.

På plats i Perpignan from Fotograf Paulina AB on Vimeo.

Det var inte bara jag som fick ta emot ett Borg Mesch pris från stora scenen under Kirunafestivalens invigning. Till höger om Borg Mesch står Nina Eriksson som är juniorvärldsmästare i styrkelyft. Hon fick Borg Meschmedaljen för sina idrottsliga framgångar och jag fick Borg Mesch stipendiet för mina fotografiska framgångar. Du ser en stolt före detta Kirunabo och en stolt Kirunabo. Nästa dag stod Eldkvarn på samma scen. Det är helt OK.

Borg Mesch är enligt mig en av Sveriges största fotografer genom tiderna. Jag tycker ofta att man använder ordet unikt på ett slarvigt sätt som förminskar dess betydelse. Men att kalla Borg Meschs fotografiska gärning unik är en korrekt beskrivning. Hans bilder beskriver inte bara vildmarkens förvandling till staden Kiruna utan gör det också på ett konstnärligt högstående sätt.
Att jag nu har blivit utsedd till årets Borg Meschstipendiat är inte annat än en stor ära, nånting som jag verkligen är stolt över. Men det förpliktigar. Jag har fått stipendiet för det som jag hitills har gjort men det får inte ta slut där. Nya ideér och nya projekt är på gång. Ett av dom har jag skrivit om tidigare, nämligen Solitary Road som handlar om Talmavägen norr om Torne Träsk, och annat får jag presentera senare.

Den 15 maj deltog jag i det stora fotoprojektet Aday. Tanken var att fotografera sin vardag och ladda upp bilderna på webben och på det sättet skapa ett gigantiskt fotoalbum över just denna dag. Likande projekt har genomfört flear gånger tidigare, både nationellt och internationellt. För några år sedan var jag också med i det som kallades ”En dag i Sverige”. Rent fotografisk blev det en besvikelse för min personliga del. Jag fick verkligen inte till det. Nu gav jag mig samma uppdrag som då. ”Hördu Anders, ta och fotografera i din närmiljö och försök inte hitta på nåt märkvärdigt. Världsarvet där du bor måste väl ändå duga. Jobba bara lite mer denna gång så går det nog bra.” Det gick bättre.

Nu så här i slutspelstider känns det rätt att presentera ett av mina första större projekt.
Är man som jag född i Kiruna så finns hockeyintresset i blodet. Eftrersom jag inte var någon idrottstalang så har jag fått utlopp för mitt intresse som åskådare. Åtskilliga är de timmar när jag har skrikit mig hes på hockeymatcher i den kalla ”Isladan” i Kiruna. Blivande storstjärnor passerade revy på isen. Den störste av dem alla, Börje Salming, var en av dem. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Jag bestämde mig för att ta reda på det och följde med Luleå Hockey under säsongen 1983-84. Det var det året som laget tog sig upp i Elitserien. Resultatet av mitt arbete blev boken ”Inside”.

I have always been interested in icehockey. In my youth I also played, but I was among the worst. So I had to be a spectator instead. As a spectator you will only see what goes on on the ice. But what´s happening in the dressingroom and on the bus to a match in an other town? I decided to find that out and took pictures of Lulea Hockey Team throughout the season 1983-84. The conclusion of my work is the book ”Inside”.

Oj, det har gått nästan en månad sen jag och fem fotografkollegor arrangerade Norrlandsdagarna. Varje år i februari ordnas det en inspirationshelg för Svenska Fotrografers Förbunds fotografer. Den är i någon av städerna efter Norrlandskusten, därav namnet. Arbetet med att ro i land arrangemanget är en ideell insats. Det är andra gången jag är med i arrangörsgruppen och i år gick det hur bra som helst. Min uppgift var att ansvara för föreläsarna.
En av föreläsarna var Barbara Davidson från LA Tímes, en Pulitzerprisbelönad fotograf. I höstas när jag var i Perpignan på Visa Pour l´Image hade hon en utställningen och deltog i en artist talk. En sen kväll eller tidig natt kom vi samspråk med henne på Café de la Post som är den stora samlingspunkten. Jag frågade om hon var intresserad att komma till Luleå och förklarade så gott det gick vad Norrlandsdagarna var. Visst, sa hon kul, jag kommer.
Många mail och en del trassel med försenade flyg så kom hon till vinterns Luleå i februari för att prata för ett hundratal fotografer. Det är vi tacksamma för.

Jag har sökt och fått ganska många stipendium genom åren. Och det är jag glad och tacksam för. Men det allra bästa är ju att få ett stipendium som man inte sökt. Det är ju extra roligt och fungerar verkligen som en inspirationsboost.
Det har förvisso bara hänt två gånger.
Den första gången var 1999 när jag fick Nordiska Museets ”Diplom för förtjänstfull dokumentärfotografi”. Mycket hedrande. I går hände det för andra gången. Jag fick Vänsterpartiet Norrbottens Kulturstipendium. Minst lika hedrande. Helt enkelt skitkul. Nordiska Museets stipendium var endast äran men Vänsterpartiets stipendium är både ära och pengar. Det tackar jag för.
Man behöver den här sortens näring nån gång då och då för att orka hålla på med dessa tids och resurskrävande egna projekt. Jag ska motta stipendiet i Älvsbyn i mars och kommer då att visa lite från mitt pågånde projekt Solitary Road.

Så här har det sett ut i Luleå Lokalatrafiks busskurer den senaste tiden. LLT själv har haft en annonskampanj där de försöker få fram meddelandet att man inte kan betala med kontanter på bussarna. Jag har tagit studiobilder på sju chaufförer som sedemera blev både busskursaffischer och annonser.