Jag är snart färdig med årets första utställning. Den här gången ställer jag ut på Bodens Konstgille. Vernissage 28 januari. Jag kommer att återanvända en utställning jag hade i Korpilombolo för drygt ett år sedan. Det är nattbilder som ni kan hitta i ett bildspel under kategorin Utställningar. Jag har uppdaterat den med fyra nya bilder och tagit bort några andra.
Andra delen är Streetphotography med en Iphoneapp som heter Hipstamatic. Den var otroligt populär för några år sedan, men nu verkar den ha fallit i glömska. Jag har fotograferat saker på marken som egentligen inte borde ligga där. Ett urval kan ni se här ovanför.

Jag har tänkt lägga in lite bilder från några gamla projekt som jag är stolt över. Jag börjar med det jag är mest nöjd med. Det är en idé som jag presenterade för Norrbottens Museum många år innan det blev verklighet. Ursprungsidén byggde på hur landskapet och människors livsvillkor skulle förändras i byn Vettasjärvi om Kalixälven skulle byggas ut.
I boken skildras hur den lappländska byn förändras från ett samiskt viste på 1500-talet till en borttynande glesbygdsby på 1990-talet. Den beskriver hur samisk renskötsel och finsk nybyggarkultur smält samman till en helhet och hur människorna ständigt anpassat sig efter ändrade livsbetingelser.
I en blandning av fakta och poesi beskrivs hur den lilla byn Vettasjärvi samtidigt är den universiella byn Vettasjärvi där släkten står i centrum av tillvaron.
Texter av Lars Elenius.
Boken är slutresultatet av ett projekt inom EkoDok-90. Den blev nominerad till bästa fotobok 1996.

This book describes how the village Vettasjärvi, in swedish lapland, has transformed from a lappish home in the 1600 th century to a languishing village in a thinly populated area in the 2000th century. It describes how lappish reindeerkeeping and finnish settlers have melt together and how the people have adjust themselves to the changing conditions.
In a mix of facts and poetry the book describes how the small village Vettasjärvi at the same is a universal village with the family in the center of life.
Text by Lars Elenius.

Så var det dags igen. Ett år har gått och det är dags att visa upp lite av vad jag producerat under året. En del har jag ju redan visat och här kommer lite till. Längre ner finns ett bildspel med mitt favorituppdrag under året. Det var boken som jag och Kjell Öberg gjorde om Rubus Arcticus Stipendiaterna. Ett långt och genomarbetat jobb som också resulterade i en fin bok.
Just i det här bildspelet blir det endast uppdragsfoto.
Annars då? Lite som vanligt, en salig blandning. Ibland får man slita sitt hår i förtvivlan. Både över min egen insats och även över vad slutanvändaren behagar göra med bilderna. Men oftast blir det helt okey och ibland blir det riktigt bra. Finns det inget mörker finns det ju inget ljus heller.

På lördag blir det något av en nostalgisk resa när Konsthallen i Luleå öpnnar sin proggutställning. Jag och Erik Holmstedt har bidragit med några fotografier från en del av verkligheten i slutet på 70-talet.

På onsdag 7 dec ska jag och Ella Jonsson berätta om vårt projekt Solitary Road på Pecha Kucha i Luleå. Pecha Kucha är för er som inte känner till det en föredragsform som är begränsad till att visa 20 bilder och man får prata max 20 sekunder till varje bild. Så efter 6 minuter och 40 sekunder är det slut.
Vårt projekt handlar om en väg i väglöst land på norra sidan av Torne Träsk. Vägen heter också Talmavägen. Den är som en dubbel blindtarm. Ingen anknytning åt nåt håll. Jag kommer säkerligen att skriva mer om detta projekt på denna plats, men för tillfället är det nog.

Norrbottens Läns Landsting delar varje år ut ett av de största kulturstipendierna som finns i Sverige. Fyra aktiva kulturtarbetare får 100.000:- vardera. Stipendiet har funnits sedan 1995.
I slutet av förra året fick jag i uppdrag av Divison Kultur och Utbildning att tillsammans med Kjell Öberg göra en bok om ett antal av dessa stipendiater. Vi har träffat, intervjuat och fotat femton kulturpersonligheter från nästan alla kulturyttringar. På många sätt var detta ett av de roligaste uppdragen jag haft. Jag har fått möta intressanta personer, jag har haft fria händer att göra som jag vill och sist men inte minst, det blev en bok.
För visst är det nåt speciellt med att göra böcker. De flesta uppdragen är ju som att skriva i vatten. Detta är om inte att skriva i sten så näst intill. En bok har ju en betydligt längre livslängd än en tidningsartikel eller en annons.
Det jag visar i bildspelet ovan är dels uppslag ur boken och dels enstaka bilder. Samtliga femton är representerade.

Nu är vernissagen avklarad. Konsthallschefen Svenolof Halvares samtalade med några av de närvarande konstnärerna om deras tolkning av temat ”Kartan”. Här tillsammans med Annika Persson Åkeblom som gjort den röda bilden till vänster. Min bild ser ni delvis dold till höger.
Jag var också och lyssnade på fotografen Annika von Hauswolff som pratade om sitt konstnärsskap. Otroligt nog tog det personalen på Kulturens Hus tjugo minuter att få hennes dator att fungera tillsammans med projektorn. Det stora felat var att det saknades en adapter. Vad less man blir på allt teknikkrångel som egentligen inte behöver finnas. Planering heter det visst.
När hon väl kom igång blev det mycket intressant men tyvärr rumphugget eftersom tjugo av hennes sextio försvann i cyberrymden.

Luleå har sin egen lilla bokmässa där även bilden får vara med. Jag har blivit inbjuden att delta i en grupputställning under denna mässa. Med inspiration av en norrbottenskarta ska man skapa ett konstverk. Det var hur fritt som helst, inga krav att kartan skulle vara med. Det passade mig bra. Det kartan inspirerade mig till var att visa två relativt nytagna bilder från Norrbotten, inte mer komplicerat än så. Det är två bilder från Kiruna som presenteras som en bild. En av bilderna har jag redan visat här på bloggen men det får ni stå ut med.
Vernissage är på lördag 22 oktober klockan 12 på Konsthallen. Kom gärna dit.

Äntligen finns det en lokal variant av Bregott. Norrmejerier har börjat sälja Norrgott. I denna efterlängtade produkt finns jag, eller rättare sagt mina bilder, med på ett litet hörn. På min Bildbyrå Synk har Norrmejerier hittat kobilder som jag tagit. Två av dessa blev en del av förpackningen. Snacka om spridning.

Åter hemma efter Visa Pour l´Image i Perpignan. En vecka full av inspiration, bilder, föreläsningar, samtal, mat dryck sol och bad.
Årets höjdpunkt var en utställning, ”Caught in the crossfire”, av LA Times fotografen Barbara Davidson. Hon har fotat människor som helt slumpvis blivit drabbade av de kriminella gängens våld. Hon har under en längre tid följt ett antal offer och deras familjer. I det dagliga nyhetsflödet får dessa våldshandligar knappt en notis. Det har blivit vardag i LA, så hemskt är det. Helt otroligt fantastiska bilder och ett viktigt ämne.
Jag lyssnade även på henne under ett slags samtal från en scen. Otroligt irriterande när fransmännen vägrar prata engelska så allt måste simultantolkas. Det gick väl bra när endast Barbara utfrågades men hur konstigt som helst när det är flera fotografer och flera språk inblandade. Det blir ju inget flyt i samtalet och det tar dubbelt så lång tid som det borde.
Men nästa kväll eller egentligen nästa natt så satt Davidson vid vårt bord på Café de la Post och då pratade vi alla engelska. Lite enklare. Delar av hennes utställning syns på bilden ovan.

Umgås man med fotografer dygnet runt i en vecka så blir man lika mycket fotomodell som fotograf.